"Jag har gjort de rätta valen"
Bakom Gustavs något trumpna uppsyn så döljer sig en fängslande och sympatiskt personlighet. Tillsammans med de andra bandmedlemmarna så njuter den unga trummisen av framgångens sötma, en framgång byggd kring hans passion för musik och vänskap.


Är Tokio Hotels framgång den bästa lönen?
Gustav : ja, jag är så glad att se hur våra ansträngningar har resulterat i det här. Jag tycker att jag gjort de rätta valen. Trummor kom in i mitt liv när jag var 5 år och jag har lagt all min energi på det. När alla andra barn var utomhus och lekte så satt jag inne ensam i mitt rum och övade att spela på mina trummor timmar i följd. Jag är född till det. Den dagen som jag sprang på Bill och Tom då de övade i ett skjul i Madgeburg för sju år sedan, då kändes det som om jag hade en uppenbarelse. Jag visste den dagen att mitt öde skulle vara att spela med dem. Och jag hade inte fel.

Får inte den enorma framgången ditt huvud att snurra ibland?
Gustav : Jag spelar p.g.a. av passion för musik och inte för rampljuset. Publikens jubel och applåder gör mig lycklig men hur fort konserten är over så är jag helt klar i huvudet igen. Att spela en konsert eller i en tevestudio kräver stor koncentration. Om jag inte är allvarlig eller disciplinerad så tappar jag fokus och jag kan inte spela korrekt.

Är de andra bandmedlemmarna lika strikta?
Gustav : Vi har alla olika personligheter, men vi delar alla på samma ambition och beslutsamhet för vårt jobb. Från våra första trevande steg på en scen så visste vi hur hårt vi var tvungna att arbeta för att lyckas. Ingen av oss är lata när det gäller det här, vi arbetar alla på att vara så bra som möjligt.

Folk säger att du är en perfektionist?
Gustav : för mig så måste alt vara bestämt I förväg och organiserat. Jag lämnar ingenting over för improvisation, inte ens smådetaljer. Exempelvis så placerar jag min stol och mina trummor exakt på centimetern där de ska stå på scenen, alltid på samma ställe. Om någon sedan flyttar dem, ens en ynka millimeter så blir jag skitförbannad. Förutom min assistent så får ingen ens gå nära mina trummor.

Inte ens Bill?
Gustav: Inte alls. Han har redan råkat ut för min vrede, så han vågar inte ens längre sitta på min stol. När man är med i ett band så måste man följa vissa osynliga regler och respektera de andra personernas frihet och utrymme. Om inte så uppstår snart konflikter/spänningar...

Uppstår kriser I bandet?
Gustav : Det händer men det är väldigt sällsynt. Jag är lättirriterad så jag brusar upp väldigt snabbt. Jag skriker och blir skitförbannad och lämnar rummet en stund. När jag kommer tillbaks så är jag lugn igen och allt är glömt.

När hände det senast?
Gustav : Några timmar innan en spelning. Jag testade några rytmer som var tvungna att ske i snabb följd. Övningen var ganska svår och jag var spänd och ville att det skulle vara klart. Då kommer Georg, Tom och Bill in och ropar "Det där låter inte särskilt bra". Jag brusade upp och blev omedelbart skitförbannad.

Har du någon gång lekt med tanken på att ge upp allt?
Gustav : Att hoppa av TH skulle vara extremt oprofessionellt och skulle dessutom mer än allt annat vara ett oförlåtligt misstag. Att vi ibland grälar och är på lite dåligt humör påverkar aldrig bandet I sig eller hur det utvecklas. Det är en grundpricnip. Det är därför som jag då jag blir sur försvinner innan en spelning för att lugna ner mig.

Skulle du föredra att vara mer gladlynt?
Gustav : Jag är naturligt en diskret person. Det är därför som jag föredrar att vara I bakgrunden. Till skillnad mot Bill så klarar jag inte av att leva med allas blickar riktad mot mig hela tiden, det är inte min grej. Även om jag uppskattar små stunder av uppmärksamhet i rampljuset som exempelvis i slutet av varje konsert när Bill och de andra lämnat scenen så går jag fram och tar publiken i händerna och bugar. Och den lilla ritualen ger mig stor tillfredsställelse.

Lider du av dåligt självförtroende?
Gustav : Jag har, måste jag erkänna, svårt att träffa mycket människor, det är inte från att jag är rädd eller generad. Låt oss bara säga att jag är introvert. Den egenskapen brukar min familj och vänner "mobba" mig för och kalla mig hämmad och tjurig.

Är du en tjurig person med dåligt temperament?
Gustav : jag måste nog saga att ja, jag är ganska tjurig och grinig. Ett felsagt ord av någon, en ironisk kommentar, och jag blir sur. Jag är medveten om att det är en dålig egenskap och det är ju alltid en bra början...Nu måsta jag bara börja försöka bättra mig och det är en tung uppgift (skratt).

Var du ensam när du var yngre?
Gustav : Jag led av så många komplex att jag blev väldigt asocial som barn och höll alltid ett visst avstånd till andra barn.

Vilka var dina skäl till att må så dåligt?
Gustav : Livet har inte alltid varit snällt mot mig, speciellt inte som tonåring. (skratt). För det första så var jag väldigt liten. När jag gick i nionde klass var jag bara 119 cm (grimas) och jag hade dessutom otroligt dålig hy. När skoldagen var över så sprang jag hem och låste in mig på rummet och bad till gud att jag inte skulle träffa någon jag kände. Jag skämdes så mycket. I slutändan så tvingade mina komplex mig att isolera mig och bli ensam och det hjälpte mig inte att komma över mina blyghetsproblem.

Hur kom du över dina komplex?
Gustav : Då tänkte jag att jag aldrig skulle växa, men plötsligt fick jag en växtspurt och och blev 170 cm. vad gäller min hy så försvann finnarna efter flertalet läkarbehandlingar. Steg för steg så fick jag ökat självförtroende. Idag så mår jag bra och har inga problem att skratta åt mina gamla demoner.

Hur stor vikt lägger du på utseende?
Gustav : När jag var yngre så led jag av vad andra sa om mitt utseende. Men med tiden har jag lyckligtvis lyckades jag att lära mig att ignorera sarkastiska kommentarer och jag känna mig mer och mer säker. Nu bryr jag mig inte vad andra tycker och tanker om mig. Detta är något jag vill råda alla till.

Är ditt utseende viktigt för dig?
Gustav : Att bo ihop med Bill och Tom har gjort att jag bättrat mitt utseende. Jag var bara tvungen. (skratt) Innan, så kunde jag ta på mig vad som helst som exempelvis den galna t-shirten som jag köpte under en resa till Val Thorens. Den hade ett tryck med en kossa som åkte skidor. När jag kom hem med den höll killarna på att skratta ihjäl sig och de skrattar fortfarande åt det. Efter det så har jag blivit mer noggrann med vad jag tar på mig.

Vilka egenskaper gillar tjejer hos dig?
Gustav : Jag kan verka tjurig vid första anblicken, men skrapar man lite under ytan så upptäcker de att jag är trevlig och rolig. Folk säger också att jag är artig, ordningsam och duktig på att laga mat.

---

Tack till Xretinet!

Vad gör Tokio Hotel I turnébussen? Vad har Bill på sig då han sover? Vad brukar killarna prata om? Var håller groupiesarna till? Bravo följer med killarna under 48 timmar exklusivt på deras 483 turné

När turnebussen svänger runt hörnet så möts den av ett hav av skrik. "Där kommer Tokio Hotel!" fansen är som galna. Tyvärr för dem så parkeras bussen bakom ett högt stängsel och inga tillåts komma bakom stängslet. Ingen? För Bravo så gör Bill (17), Tom (17), Gustav (18 ) och Georg (20) ett undantag. Vi spenderar 24 timmar backstage med killarna på deras 483 turné inkluderat övernattning på bussen.

Men låt oss börja från början. Killlarna kommer försenade ut från hotellet i Stuttgart, kliver in i bussen och anländer till Schleyer arenan. Det är här bandet kommer spela ikväll. De vaknar till då en svart mini med rosa Tokio Hotel logga på taket plötsligt dyker upp i filen brevid. "Vilket fantastiskt fan!" ropar Bill och vinkar till tjejen i bilen. Hon blir glad, lutar sig ut genom bilen och vinkar förvånat tillbaks. "Gud, snälla titta på vägen!" skriker Tom åt henne. Lyckligtvis så är koncentrerar sig tjejen på sin körning igen och ingenting händer.

Backstage på arenan är maten färdig. Turné-kocken Jutta har lagat hälsosam mat till killarna. Efter maten är det dags för soundcheck, radio och tidningsintervjuer. Direkt därefter går de till omklädningsrummet. "Bara två timmar till konserten börjar" noterar Bill. "Vi är fortfarande nervösa. Så mycket saker kan gå fel. Förra gången så snubblade jag över ett mjukisdjur och jag slog mig i ansiktet med mikrofonen. Jag trodde att jag började blöda men lyckligtvis var det inte så illa. Men en av våra kameramän föll från scenen och landade på hakan" De fyra killarna knackar i väggen för tur. " Vi är glada att inget allvarligt hänt oss än så länge".

Efter detta så spelar Bill och Tom bordtennis. "Giganternas Spel" kallar Bill det. Båda ger sitt bästa men Tom vinner. "Det var väl ingenting" retar han sin bror.

Klockan halv åtta går killarna ut på scen och spelar i en och en halv timma inför 8000 fans. Helt slutkörda så återvänder de sedan tillbaks till hotellrummet. "Av en ren tillfällighet har jag rum nr 483" skrattar Bill. Väl inne på sitt rum så slänger han sig ner på den stora sängen, sätter på teven och slappar.

Efter att ha duschat så är det dags att lämna hotellet och bege sig till nästa stad. Bravo följer med. Efter att ha signerat autografer till hundra fans som väntar utanför hotellet så åker den stora bussen iväg. Inuti bussen är allt väldigt lyxigt. "Det är en väldigt modern buss" säger Georg glatt.

I loungen i bussen så äter killarna kvällsmat. Bill visar ett sår han har på armbågen. "Det är för att Georg släpade mig längs mattan häromdagen" skrattar han. Sedan börjar killarna prata om körkort. "Vi vill verkligen ha våra när vi fyller 18" förklarar Tom. "Vi har redan gjort alla våra körlektioner vi behöver men teorin har vi inte hunnit gå igenom ännu".

Det är nu dags att lägga sig. Alla killarna har en extra stor säng med egen teve. Har det redan varit groupies i Toms säng? "Inte ännu" säger Tom. "När vi turnerar är vi alltid helt slutkörda och jag vet inte ens om det kommer funka i den här sängen. Bill vill inte veta av några groupies ombord på bussen"
"Om jag skulle vakna på morgonen och det ligger en tjej i Toms säng så skulle jag bli chockad först och sedan skynda mig att slänga på mig de första kläderna jag hittar. Jag sover ju bara i boxershorts."

Klockan två på natten är det då läggdags. "Gustav snarkar lite" flinar Georg. Men då jag klappar i händerna så tystnar han igen. Och sedan är det helt tyst i bussen. Det sista ljudet man hör innan man somnar är motorns brummande.

---

Tack till Xretinet.

Tack till Xretinet på THF

---

Hur vidskepliga är Tokio Hotel?
Går Gustav, Georg, Bill and Tom under stegar? Och skulle de uppträda fredagen den 13:e?

Har ni någon speciell ritual innan en spelning?
Tom: Vi har inga särskilda ritualer men 30 minuter innan en spelning så vill vi inte ha några personer I närheten. Då vill vi bara vara tillsammans och inte ens vår manager får komma in. Inte för att vi gör något soeciellt, vi spelar bara spel eller pratar med varandra.

Har ni någon pryl som ger er tur?
Bill: jag har en lyckoamulett som jag fått av min mamma och som jag alltid bär under min tröja. Om jag inte hittar den så får jag total panik. Jag får för mig att något hemskt kommer hända.
Tom: jag tror absolute inte på sånt. Tur är något som korsar din väg ochg inte något som kommer från en ring eller halsband. Man får tur genom att göra sitt bästa.

Har ni någon gång uppträtt på fredagen den 13:e
Bill: ja, nu i april i år. Jag vet inte om det var för rädsla eller vidskepelse men vi skämtade om det innan konserten. Jag var nervös men lyckligtvis hände inget. Det var en av våra bästa spelningar.

Georg: Man ska inte tänka på det alls. Om man tror att något kommer hända så gör det så. Samma sak gäller när man tänker att man inte får göra något eller att man kommer snubbla. Men vi fyra är alla positivia. Visst ibland går saker och ting fel på scen men det är bara småsaker. Inget riktigt illa har hänt ännu.

Finns det saker ni begär (innan en konsert) för att det får er att känna er batter?
Bill: Det enda vi frågar efter är några flaskor iste.
Georg: Vi är inte märkesfixerade heller.

Har någon av er sett ett spöke I något av de hotellen ni bott i?
Bill: Det är en bra fråga! Sist jag bobde på hotell så vaknade jag av högljutt klapprande i korridoren. Jag gick ut för att titta och tyckte mig se en häst gå forbi mitt rum.
Tom: Han trodde verkligen att han förlorat förståndet, men hästen var faktiskt verklig. Hotellet låg brevid en veterinärsklinik och hästen ville väl ta sig en promenad.
Georg: Han kunde väl tagit en ridtur i månskenet men blev istället livrädd. Jag menar vem förväntar sig att se en häst utanför sitt hotellrum.
Gustav: Jag undrar fortfarande hur hästen kom dit.

Vågar ni gå under en stege
Tom: Ja det gör jag. Men å andra sidan, vågar du det Bill?
Bill: Duh! Ja, det vågar jag också. Men jag vägrar räcka ut min hand till någon om jag har armarna korsade. Känner ni till det i Holland också? Eller är det bara något tyskt? Att ge någon sin hand med korsade armar ger otur.
Gustav: Nonsens! Bara gamla människor tror fortfarande på det!
Bill: Jag gör det också. Och vet du vad mer jag är rädd för att göra? Att göra sönder en spegel för det ger sju års olycka och det känner jag inte för.
Tom: Pffff, och efter alla dessa sju år så kommer sju lyckosamma år, eller hur?.
Bill: ja, men det är inte värt sju år av elände.

Är ni religiösa?
Bill: jag tror på att det finns någonting mellan himmel och jord men om det är gud vet jag inte.
Georg: jag lever i nuet och bryr mig inte om vad som kommer sen. Jag upptäcker det i sinom tid.

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?
Bill: ja, men jag tror också att man kan missa sin sanna kärlek på grund av att man inte var uppmärksam nog.
Tom: Jag tror inte på det. Jag tror inte på att det bara finns en tjej för mig. Jag tror att det finns mer än en idealpartner för mig
Bill: Låt honom snacka på.
Georg: jag håller med Tom. Jag tror inte på att det bara finns en person som man bara blir kär i. Alt beror på omständigheter.
Gustav: jag tror att man kan känna sig förälskad vid första anblicken. Att man kan se någon som man blir helt golvad av. Men den typen av kärlek varar aldrig länge.

Tror ni på ödet?
Tom: Nej, jag tror inte att någonting är menat.
Georg: man bestämmer alltid själv sina val vad man ska göra och vart man ska gå. Det finns så mpånga val. Det skulle bara vara tråkigt om man visste att allt var var förutbestämt.
Bill: Jag tror I varje fall att vissa saker är menade att hända, men det kan också bero på tur eller tillfällighet.
Gustav: Nej, jag tror inte att någon kan veta något, inte ens spåtanter.

Vad skulle ni göra om ni blev ett spöke efter att ni dött?
Tom: Åh, då kommer jag leta upp Angelina Jolie. Jag är bara så nyfiken på den kvinna, på vad hon gör. Hur är hon i köket, eller lagar hon ens mat.
Bill: Jag skulle flyga runt hela världen. Det har alltid varit en dröm. Och jag skulle skrämma folk I restauranger och sånt.
Georg: Det skulle vara häftigt. Jag skulle stå i mitten av vägen och låta bilar köra igenom mig.
Bill: Det kommer ju orsaka olyckor.
Gustav: Inte alls. De kan inte se mig. Eller tror du att jag kommer skrämma andra spöken?
Bill: Åh gud, vad du är realistisk då!